Rar stund

Tussiga trolldreads som killar i näsan. Litet bakåttippat huvud och putrumpa i kär bäbispose. Ihoplindade små tassar skuttar fram i drömmen, som den valp han är.

God morgon med lillkillemys. Inte ofta.

Arkivbilder:

Det finns ett helvete - att vara ensam. Det finns ett himmelrike - att kunna vara det.

Jag utsatte mig för Den Stora Ensamhetsdöden i fredags. Tänkte naivt: ätsch, det blir väl mysigt att dra direkt på stan efter jobbet; chilla en timme mellan stans sista öppetminut och aw-sällskapets ankomst. Ett glas vin och en sallad, jamenar. Som den naturligaste sak i världen.

Men där på TC, vettu. Stora sällskap som skrattade och hade det så jevvla roligt, vettu. Och där satt jag ensammen, ensammast, och lekte att telefonen johovisstdet var en bra kompis. Men hörrni, alla ni som var på TC i fredags och hade det så jevvla roligt, JAG VÄNTADE FAKTISKT PÅ NÅN! Hon kom ju sen, min kompis, såg ni det?

/ensammen är stark (och modig och cool)

PS: Jag är 36, älskad och rik på fina vänner. Så varför kan jag inte sitta själv en liten timme - och bara slappna av?  

Remspekt

Jag är stoltare än Lindströmmarnas gamla tupp (som f ö gol i falsett på 1 tsk sprit). Våran Emma har varit med och tagit fram den här mäktiga skapelsen, landmärket. Ett smärre skepp, Umeå flaggskepp.

Ems, du är mäktig!

Kottar

På tal om barr: en duo kottar. Jag dör så rart, som OS skulle säga.

City kids

Man går i treminutersskogen bakom huset med sina barn. Sixten kommenterar konstant. Böörn. Jädd. Hünd. Bilar. Spinga. Alma slänger tonårsaktigt med långluggen och letar blommor. Och sen ut på asfalten.

Man gräver upp några ljuveliga barndomsminnen från Ragvaldsträsk. 

Den barriga stigen, genvägen, till Lonnevallen, förbi Myrhålet och grodyngelsdiket, säkert småsprang jag lite för att jag var sen till träningen. Där i skogen körde vi mycket skoter, pappa gick och hämta oss när vi körde fast. Och Myrhålet ja, där Ola gick igenom isen med biln (gick bra). Storstenen nedanför Ola & Kennet där storkillarna smög på oss. Moppetiden med Ingela, gav helt klart längre räckvidd. Hartsa fönster hos Enmarks, palla morötter hos Folke (men sprang upp ett storrackarns hål i benet på husvagnsdraget), sena kvällsdopp med eller utan baddräkt, Åsa bjöd på överblivet (förbjudet) godis i förrådet på Wallmarks Livs, flerahundrametersåken med bob ner till storvägen - delux när pappa hämtade med skotern, skidtävlingarna med fina vinster och stoltheten, äran. Byttebo, stugan för jakt, ev i dubbel betydelse. Kolsmetad falukorv, femöres, ryssare, tricky, mini-kina, smatterband och blöthärlig vårkänsla på byns eget valborgsfirande.

Snötyngda grenar, lenböljande svallvågor på båtfärd, farliga fantasirika äventyr.

Och himlen därtill.

Jag förvägrar mina barn en fantastisk uppväxt på landet, tänker jag ibland och hurvas. Men, än så länge räcker det med äventyr och upptäckter i treminutersformat för mina små stadsblommor. Och när dom blir tonåringar vill dom ändå bo i stan. Väl?   

Euphoriskt

Loreen. Magpirr. Sverige. Baku. 18x12. Nässkinn. Ståhår. Magi. Ja ni vet väl?/ju. Eufori.

Sol ute, sol inne

Eftermiddagen badade i all tänkligt solljus.

• Två möten med vansinnescoola företag.
• Hett efterlängtade bilder dök yrvaket upp och sa: - Hej, nu är vi här!
• Barnens blygsamma bus gjorde kvällen.
• Solen (den faktiska) la ett gulskimmertäcke över kläderna i nygarderoberna.

Solen har en skön förmåga att träffa rätt i hjärtat, rätt i sinnet. 

 

    Notera blå och röda streck på säng och golv. 

    Notera täckeshög. 

    Notera blå och röd penna. 

    Notera skamsen förbrytare.

___

Uppdaterat: slutsatserna beskrivna under punkt 2 var dessvärre kraftigt förhastade. Bilderna befinner sig alltjämt i skuggornas land.

360° disaster eller Djävulsrockaden

Igår påbörjades en flyttkarusell av hela havet stormar-karaktär, föranledd av ny sexig förvaring i sovrummet och upcoming hål i väggen in till nyförrådet. Och i vanlig ordning kan flyttgeneralen svårligen foka på ett skeende i taget, utan mixar å matchar 15 processer samtidigt. Typ:   

Ny hemvist för lakanen, gruppera och fördela attiraljer från bus&ful-lådan, extreme oven makeover när jag ändå hade rengöringen i handen, tömma groventrén, parallella garderobsbyggen, snurra ihop 35 par strumpbyxor, rädda S:s garderob från allt det som inte hör dit, sortera ut till Myrorna, slänga några av A:s tusen teckningar, flytta skokrämen hit och vinterhandskarna dit, en gång för alla göra upp med storlekarna på barnlakan, plocka fram skor i rätt storlek t S, smärre dammtorkning, etc, mm, osv. 

Resultat? Totalkaos, givetvis. Och ändå: arbetet fortskrider och går framåt. Man är väl/ju en mångsysslare med många bollar i luften.


400 kg garderober.


I väntan på att lilltroll ska mogna sig ur sin spjälsäng.


3 av 4 sexiga på plats. Den högra ska bort-bort-bort (vill du köpa?).

Biljarders teckningar av familjens konstnärer.


Kontoret = skräpupplag tills groventrén skärpt till sig.

Älska din nästa

Den här om att man ska kärlekslänka till andra bloggar = love bombing när det är som bäst. Så jag gör som A.M.O och slår ett slag för vardagslinjer. Motivering: mycket vardagssanning på få linjer. 

Tack för alla fina pojkkläder. Nu slipper han bli bög. | Tänk att man skulle sluta upp som hushållsgris.

Lurad!

Den här tuttesnuttarn fick se sig besegrad av två ytterligt listiga föräldrar. Tvenne tuttar reste till Ramundberget vid påsk, men eftersom den ytterligt rutinsuktande pojken aldrig bad om att pluggas glömde han bort dem. Raskt gömde pappan undan de små gummipropparna, och tutteavvänjning var över för alltid i Lagrelihus. 

/lurendrejarn

Peter och den laddade pistolen

Noterat: Peter Englund travar viktigt och oviktigt kring sitt ämbete i en blogg (som alla nuförtin, gubevars). Häromsistens handlade det om varubeteckningar (läs: -märken) som blivit substantiv - eller egentligen: advokater som förgäves (tycker Englund) laddar pistoler för att skydda varubeteckningar (läs: -märken) som blivit substantiv. Eftersom "tanken med SAOL är att beskriva det svenska språket som det ser ut, i bruket, vid den tidpunkt som ordlistan blir till". Ett slags ögonblicksnedslag i språkets utveckling, if you may.

Som ordens främjare och vrängare tycker jag att sånt här är superintressant. Är jag ensam om det här härikring?

Förresten: fler degenereringar.

You bring out the worst in me, you bring out the best in me

Jag trilskas, bråkar, tramsar, tjurar, gläfser, gnäller, tjatar. Jag regredierar till den fyraåring jag tjafsar med. Det är inte snyggt, det är inte värdigt, jag vet. Aldrig är jag så sur, löjlig och oresonlig som med mina barn.

Men de skrapar fram det allra bästa hos mig. Den tårögda tacksamheten över livet och de små liven, det djupa andetaget och från-ingenstans-tålamodet, lirkandet och kittlandet med nyvaken&arg tvååring, resonerandet med orättvisehävdande fyraåring, filmmyset under filt i fåtölj.

Älskade.

 

Helg. Älg.

Den senaste tiden har det varit en så stor mängd förlustelser att schölvaste bloggen blivit lidande. Helgerna har lagt sig som ett mysigt täcke över hela veckan. Lite nödvändigt gott. 

Förra helgen: 

2 bruncher

1 vacker begravning

1 drinkfest

1 dansuppvisning

2 t/r till Skel med barn - utan barn - utan barn - med barn

1 oväntad rendez vous med Anna 

Kravlös, barnfri, behövlig tid med maken

Den här: 

1 Lotta

1 Rasmus

1 brunch

1 enschifika

Efterlängtat, skönt, fint, soft häng

    Hej Kaj! Rajrajraj. (Mysan till höger)

Ombytlig

Finaste komplimangen på länge:
- Du har olika stil varje gång vi träffas.

Och det är ju det bästa jag vet. Byta stil som andra byter one night stands. Överraska, freestajla, skoja till det. Utgå från morgonhumör, trosfärg, Almas tröja, vädertrots, mönsterlängtan eller alter ego-känsla - och sen jobba sig igenom hela kroppsskyl/t/ningen.

Queen (alltså hiphop stylee, snarare än Ers Kungliga Höghet).  Till tänderna en tisdag. Sommarsoft. Sportbetonad. Dräkt-ig. Annifrid. Fredagscasual. Rödarg. Retropolyestersvettig. Jeansmysig. Åttitalsfluffig. Lång svepande. Helylle. Sextitalssekreterare.

Alla dom här är jag. Bara olika dagar.

Du din särartsförstörare

"Kan inte vara mycket till särart om de kan suddas ut av ett enda litet hen?" 

Clara ironiserar skönt över att folk upprörs av vårt nya, könsneutrala pronomen. Hen saknar ju inte kön - "Bara att det inte är livsviktigt att i varje stund veta vilket det är."

Plopp. Plopp. Plopp-plopp.

Just nu går mycken ledig tanketid till att bekämpa nyligen återuppståndna, starka yet motstridiga vill-ha-en-till-bäbis-känslor. Det ligger nära tillhands att misstänka att annalkande (och redan anlända) göllisar i omgivningen utövar makt. Ankans kommer i singelpack, och Marran slår till på två sötnosar på en gång. 10 månaders-Albin var rakt igenom förtjusande och ljuslockigmysig. Och deras mammor såg alls inga skäl till att knipa igen. - Å, det är klart man vill ha tre...

Jag fick lov att kalla in Gunilla som nej-sägare, som för länge sen lämnat tre-tanken och börjat njuta av friheten med äldre barn. För - vi har ju bestämt: inga fler. Vi ägnar för lite tid åt dom vi redan har. Vi är less på krämiga blöjor och bortglömdsura vällingflaskor och tretton uppvak per natt. Och vem vill vara barnvakt åt tre troll? 

Det kanske inte är helt rätt taktik att gräva upp gamla favvobilder. Men då blir beslutet så mycket starkare sen. 

Queen Latischa

Den här tischan från POP är queen/king. 

Den visar att det går att göra kläder för barn.  

Den tillåter både flickor och pojkar att vara både gulliga och tuffa.

Den skulle festligt nog kunna upplevas könskonträr från båda håll.

Mer sånt snälla POP, för ni börjar väl inte slacka på unisexet? 

Och den här älsklingen från lollopard.se 

En typisk macho man-symbol. 

I färgen som evighetspaxats för tjejer. 

En obeskrivligt skön kombo. 

Och när jag ändå är igång. 

Klänning från läckra Bobo Choses. 

I könsobundet gult, med cyklar für alle. 

Till synes så enkelt. 

Men ändå så svårt. 

Äckelmagade: beware

Ni vet den där smaken i tanden. Jo serrni, den var inte inbillning. Mitt livs största - och enda - tandtroll hade byggt en mysig, mörk grotta i den nyaste, oskyldigaste, hemligaste, visaste tanden. 27:an, närmare bestämt.

Själva ingreppet avlöpte lugnt och fredligt. - Hit me with your best shot, sa jag till sköterskan, men på rikt: sprutan kändes knappt. Min kropp i båge spände av när tandläkaren och -sköterskan väder-tjitt-tjattade, höll mig lugnande på axeln och lurade ut tandrackarn där med stadiga händer. Jag skojade till det och utropade spastämning, ja jag blev rent så kaxig. Tandutdragning @första tandläkarbesöket på åtta år; en upplevelse som på alla sätt överträffade förväntningarna.

Senare: jag trevade lite med tungan i kratern och noterade att det hade tagit ihop lite. Men så släppte ett flak och flängde runt i munnen. Usch! Jag tog ut och avsynade. En klick förrymd hjärnsubstans, lite grå och veckig. Näääää. Det var ju bara en bit uppblottnad macka (av typen tunnbrödrulle, med siktat rågmjöl) som lekte kurragömma.

Nå, äcklad? (Jag gjorde i alla fall mitt bästa.)

dåliga stämningsspridaren 

aka övre vänstra visdomstanden 

aka svarta fåret

Gammal, men god

Säpo Lagrelius

Det här med olåst blogg, öppen identitet, känslor i skyltfönster och namngivna barn - jo, jag har förstått det olistiga i det hela. När potentiella arbetsgivare googlar mig hittar dom en pretty utlämnande levnadshistoria, ur vilken man kan generera komplett psykologisk profil, bh-storlek och surfarvanor. Buset hittar lätt nu-är-huset-tomt-info i min framåtblickande semesterlängtan. Jag matar näthatare med lördagssnask.

Denna min naivitet har en, som jag tycker, vacker och tillitsfull bakgrund. När vi bodde i Ragvaldsträsk låste vi förvisso dörren ibland. Men nyckeln satt ofta kvar i låset om nån skulle behöva låna nåt. Vid längre resor gömdes den såklart undan - väl synlig vid lampan. Till slut robbades Rag på sin sköna godtrogenhet av några lokala buspojkar på stöldturné.

Och jag drabbades av storstadssyndromet efter några år i hufvudstaden. Lås/var på din vakt/folk kan ljuga. Den fysiska otryggheten lägger sig tung och illvillig, och den psykologiska växer sakta snabbare. Och är du bara aningens integritetsparanoid, läs inte artikeln om hur nätjättarna kartlägger våra behov och beteenden,  en övervakning som vi själva godkänner med ett klick.

... upprepade intrång i våra privata sfärer ... laglig gråzon. 
... bjudit ut all vår twitterhistorik ... försäljning till externa bolag. 
... Google och Apple ... spionerat ... tillgång ... privata adressböcker och foton.
... Google ... lagra ... personliga webbhistorik för evigt ... personanpassad reklam.

Jag försöker leva efter min Ragvaldsinställning: människor är goda och vill väl - tills motsatsen bevisas. Ibland tar jag till en mental slå-händerna-för-öronen: oa-oa-oa-oa. För jag vill-vill-vill inte stänga och låsa om mig. Jag vill ha öppet.

Nu är krassonsdag slut, skönt.

Här går man (för långt)

Fru Gårman gör storstilad entré i Umeå, kunde man läsa om i Folkbladet härom veckan. 

I artikeln menar Anna-Karin Bergström från Transportstyrelsen att Herr Gårman inte nödvändigtvis är en man, utan 'en symbol för en människa'. Och att namnet förmodas springa ur det lite mer könsneutrala Här går man. Men nu hade Transportstyrelsen agerat på uppdrag eftersom det "kom fram önskemål om att ha ett alternativ". 

Jag har lite funderingar kring det här. 

1) Herr Gårman är alltså en människa, säger ni. Inte en man. Varför då the total avsaknad av feminina drag? 

2) Jämo ska tydligen ha varit inblandad i fruvarianten. Men hey, vadan kjolen? Jag blinkar nyfiket och undrar varför kjolen fortfarande agerar ultimat könsseparator.

3) Man kan ju också diskutera dubbleringen. Hässleholm fick nej på dubbla skyltar (2008), och deras Pär sa det så bra: 

Man kan väl mycket väl ha två, men om det är ett problem med två olika skyltar så varför inte ha en kvinna då. Det har ju varit en gubbe i hur många år som helst.

Nej. Jag vet att Fru Gårman troligtvis inte gör så många millimetrar till eller från i vårt jämställdhetsmaraton-på-livstid. Låt mig bara få häpna lätt. 

/idag, som många andra dagar, iklädd byxor

En sån där

Vissa dagar behöver jag en som älskar och respekterar högt. Även om jag är ämlig och stackars. Tur jag har en sån. Alla dagar.

Glasklart

Jag och maken dividerade lite. Skulle man ha haft torkat fönstren så här på vårkvisten? Det är väl så man gör, om vorn och om höstn torkar man fönster, eller vad nu de gamla husmödrarna säger.

Det skulle ju förvisso vara första gången på ja, sen vi flyttade in för snart tre år sen. Vore nåt det, spic n span till inflyttningsjubileet i augusti.

Nej gänget, på allvar, torka fönster? Det här med att 'nu måste vi, för snart ser vi inte ut' - känns propagandaartat. Blir man verkligen lyckligare? Och är det ens nån som blir äcklad eller störd om dom är litelite flugbajsprickiga? Om nej och nej - ser jag få och inga skäl att stressa fram ett hafsjobb. Det blir när det blir, punkt.

/häxan skurtant

(Ursäktar ni ordvitsarrubriken?)

Fräsch!

Dåliga stämningen släppte taget om min mage nån gång vid lunch, så jag räknar med att vi slipper persona non grata-stämpel på valborgsfirandet. 48-timmarsregeln rules. Jag räknar ändå inte med att fräschören når nya oanade höjder. Jag har a) hål i tand eller b) inflammation i tand, och tungan gillar inte smaken i tandgropen.

Dock: jag känner att klarhet byter av klarhet och nånstans vid beach 2014 kommer jag att vara het som glödande kol.

Glödande kol och wannabe.

Vuxenvärldens erbjudande till sina döttrar:

Flickkroppar duger inte som de är.

"En av kategorierna under TJEJSPEL var Skönhet. Där fanns en lång rad spel med namn som Scrub och peel makeover, Makeover skönhetssalong, Ansiktsbehandling, Beauty resort, Skönhetshemlisar och Makeover inför skolan."

På allvar? Lego Friends får gott sällskap av ett gäng självskade-, ätstörnings- och ångestframkallande spel för flickor på spela.se.

Jag ska förbereda dig för den här världen så gott jag kan, älskade dotter.

Urlakat

Huvet i hinken och darriga ben. 

Natten blev inte den bästa på länge. 

Gurglig mage och svag rygg. 

Inte heller dagen efter är den vackraste.

Men då får jag en släng av äckelpositivitet och tänker:

he kund ha vöre värre.

Det var ingen utlandsresa på g, 

inbokade möten går snitsigt att flytta fram, 

jag missar iofs en aw, men överlever nog.

Och solen lyser på min näsa. 

Jamenar, vad mer kan man begära?

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Fall framåt

Med oss till ramis hade vi en fåordig ung man med livliga rörelsemönster. I bilen hem satt det en festlig krabat som kunde stapla treordingar på varann, i ett imperativt stackato.

- Borsta! Åsså! Maj!
- Naj! Vänta! Maj!


Även stora fick ett genombrott, på modighetsfronten. Två halvdagar i lillbacken, två åk i barnbacken - och sen ville hon upp på toppen. Självförtroendet var också på toppen:

- Jag har rätt så bra balans! 
- Nej, jag behöver inte träna på svängar, jag kan det!
- Jag är bra på bromsa!

Vi drömde oss bort till nästa års fjällresa, när båda rejsar runt i storbackarna (den ena troligtvis i koppel, dock).

Och plötsligt står det ett hus i vår trädgård!

En dag går man till jobbet som vanligt, 

och tänker att det tar ju lite tid att bygga ett hus. 

Men icket. Smick smack, så satt det där, och jäste. 

Välkommen hem, älskling!

18959 bilder ligger på datorn, som äntligen kommit hem till mamma. 57 GB minnen, upplevelser, älsklingar, vackerheter, känslor.

Fast. Dom visar sig inte från sin bästa sida. Jag hinner få en glimt av tumnaglarna, under en ljuvlig liten hoppfylld sekund. Men sen försvinner dom. Poff. Det ser ju verkligen ut som att dom ligger där. Så vad är problemet?

Jag fick i alla fall hoppet tillbaka av Soondata, som enligt egen utsago räddar 8 av 10 hårddiskar. Så om jag inte hade badat med hårddisken (nädå) eller lagt den på grillen (nix), så fanns det stora möjligheter för återförening.

Och så snart det här är löst, kära ni, ska jag genast börja blogga som en vanlig männisch och sluta gråta över spillda bilder.

Hörsi!